"Oj, vad dyrt!" tycker säkert många nynäshamnare, när de konstaterar att entrén till dansen på "Annexet" är 150:-. "Vad ingår i det? Får man något äta eller dricka också?" - Den frågan har jag redan fått åtskilliga gånger. Och svaret är nej. 150:- är bara för att komma in. Förmodligen får du dessutom betala 20:- för garderoben. Allt inmundigande får du själv betala för.

Och vad beror då det på? - Jo, de ekonomiska betingelserna är synnerligen kärva, både för musiker och krögare i dessa tider, eftersom ju samhället bestämt pockar på sin beskärda del i form av skatter och avgifter. Det vara annat förr! Alltså 1948 (då t.ex. det allmänna barnbidraget infördes).

De här sex dansevenemangen på gamla Annexet är verkligen ett ekonomiskt hasardspel. Även om det går riktigt bra, så betalar jag (av mina pensionspengar) för att jag själv och mina jazzkompisar skall kunna spela för publik. Och att danslystna från Nynäshamn, Haninge, Tyresö och Södertälje kan få pardansa till förstklassig dansmusik på ett fint gammalt parkettgolv.

Mitt bestämda intryck är att folk i allmänhet inte har den blekaste aning om vad de egentligen betalar i skatt och avgifter själva. Därför har de lite svårt att inse de ekonomiska realiteter som faktiskt styr kultursektorn och utbudet av kulturaktiviteter och vilka rent av förvånande kostnader som vårt skattesystem genererar.

Men krögaren då? Han har väl pengar? - Nix, det har han definitivt inte! Och inte många andra krögare heller. Jag har samarbetat med rätt många:
1) på Lydia med George och det krögarpar som tog över efter honom
2) på Hatam och det familjeföretag som driver det stället
3) på Södra Orienten (som inte finns längre) med "Ibbe".
De har alla samma problem, nämligen att få det att gå ihop. De måste ha en närmast kolossal omsättning för att få pengar över till regelrätta gager till musiker. De har fullt sjå med att få ihop till den egna personalens löner.

Det är också så att jazz- och danspubliken inte precis är några drömkonsumenter för en krögare. Lindy Hop-are t.ex. dricker allmänt bara vatten och på sin höjd fruktjoser. En krögare är klart beroende av att få sälja ordentligt med alkohol-haltiga drycker, eftersom hans möjligheter till intäkter är störst på sådana "onda safter". Att få bra intäkter på mat är mycket svårt (t.o.m. om man är en stjärnkrog och har en från TV känd mästerkock i köket).

Så att musiken skulle ha någon del i intäkterna för restaurangen och garderoben är helt uteslutet. I stället är det så att Cingo (dvs jag) får tillgång till lokalen för den nätta summan av 12.000:- (inklusive moms) per danstillfälle. Alltså summa 72.000:- för de sex gånger Cingo kör hösten 2011. I det ingår en bra scen, bra PA-system, scenljus samt ett bra dansgolv. PA-teknikern får jag kostnadsersätta själv.

Men vaddå? 12.000 pix? Det verkar ju inte klokt! - Tja, det mesta av det där är faktiskt personalkostnader (inklusive nödvändiga ordningsvakter), alltså nettolöner + skatt + sociala avgifter och 25% moms. Moms? - Jo, Cingo köper ju en tjänst av Bedaröbaren och då skall moms inlevereras till skatteverket. Utan moms kostar lokalen alltså 9.600:-. En mindre del utgör tillståndsavgifter (till polismyndigheten), som förstås också är momsbelagda.

Av de där 150:- som varje gäst betalar i entré, avgår 20 % direkt i dansmoms (25% på 120:-), vilken inlevereras till skatteverket av restaurangen. Tillkommer STIM-avgiften, som på den här entré-avgiftsnivån utgör knappt 10:- (9:71) per gäst (inklusive 6 % kulturmoms). STIM-avgiften betalas av Cingo (som är STIM-rapportör). Kvar till att täcka faktiska kostnader är alltså 110 kronor per gäst.

Ett särskilt kapitel handlar om inspelad musik (t.ex. paus-musik) eftersom SAMI enligt avtal är berättigad till 1:23 (inklusive 6 % kulturmoms) per gäst. Först tänkte jag att inte alls ha någon som helst inspelad musik under danskvällarna, vilket aldrig förekom på Nalen. Men publiken den 15/9 ville ha det. Efter att ha rådfrågat SAMI om detta och fått veta att ev. paus-musik faktiskt går in under restaurangens ramavtal med SAMI (= ingen kostnad för Cingo) så blir det paus-musik, under temat "Svensk Jazzhistoria 1943 - 1959".

Hur många gäster behöver vi då för att gå runt hjälpligt? - För att täcka lokalhyran behövs det 109 entré-avgifter. Annonskostnaderna (i Nynäshamnsposten och Metro/Aftonbladet) utgör 8.000:- (inklusive 25 % moms) per danstillfälle och för att täcka dem behövs det ytterligare 73 entré-avgifter. Då är vi uppe i 182 betalande gäster. - Är det överhuvudtaget möjligt? Själv är jag mycket tveksam (och luttrad), men kör ändå.

Men musikerna då? - Att de skulle få pensionsgrundande gager verkar ju väldigt avlägset. Och det är det! Om vi tänker oss att varje musiker på scen (9 man) netto skall ha ut 800:- per kväll (egentligen en löjligt låg ersättning för ett så kvalificerat jobb som en danskväll med 3 dansset innebär) och skatt och sociala avgifter skall betalas (det är ingen moms, inte ens kultumoms på musikergager) behövs 2000:- per musiker. Alltså sammanlagt 18.000:- och för att täcka det behövs ytterligare 164 entré-avgifter. Då är vi uppe i 346 entré-avgifter! Fan tro´t. - Bedaröbaren inklusive Festvåning (Annexet) får dock ta in max 350 personer samtidigt (har brandskyddsmyndigheten bestämt). Så det finns en sportslig chans!

Sedan finns det förstås en massa andra kostnader: PA-teknikern, notpultar med ljus, förlängninssladdar, notmappar, papper att trycka noter på (minst 90 grams-papper), datorer för notskrivning, mjukvara för notskrivning, hyra för repetitionslokal, hyra till webb-hotell och inte minst telefon- och nätavgifter ...

Noterna då? - Ja det är faktiskt ett högst kvalificerat jobb att renovera gamla musikarrangemang. Tro ingenting annat! Och tidskrävande. Ett arrangemang för septett + ev. refrängsång tar i snitt 35 timmar att fixa till. Då är det alltså inte tal om nyarrangering (vilket tar betydligt längre tid) utan just renovering. För ögonblicket finns det 40 sådana nygamla arrangemang i mappen. Det motsvarar 1.400 timmar. Om jag själv (eller den jag skulle kunna anlita) vill ha blygsamma 300:- i timmen (inklusive skatt och sociala avgifter = få behålla 120:- netto per timme) i konsultarvode + 25 % tjänstemoms, landar värdet för orkestermappen på 525.000:-. Alltså drygt ½ miljon kronor.

Det är helt klart - detta är en förlustaffär, men en synnerligen roande och stimulerande sådan. Skulle jag få ett överskott blir det också bekymmer. Då måste jag nämligen som privatperson (egen företagare tänker jag aldrig mer bli) deklarera enligt "Inkomst av hobbyverksamhet". Och det har jag ingen lust med alls, eftersom reglerna är rätt snåriga och att man måste jobba med ett rullande 3-års-schema för att kunna tillgodgöra sig skäliga avdrag för de kostander man haft i sin hobby-verksamhet. Priset för sinnesfrid är en förlust, men så liten som möjlig. Märklig slutsats, inte sant? Men så ser vårt samhällssystem faktiskt ut. Det besynnerliga är att det ändå utvecklas både kulturellt och på annat sätt ... den svarta sektorn är en betydande faktor ... frihet att utvecklas ... jojo!

År 2006, när Anders Ellman och jag höll på med små jazzevenemang på Restaurang Lydia i Nynäshamn, och det var jag som stod för fiolerna, tog jag kontakt med en skattejurist för att bli helt säker på att mitt privata jazzsponsrande inte kolliderade med gällande skatteregler.

Skattejuristen i fråga tog 1.600:- i arvode per timme + moms. Jag mitt fån ställde lite väl konstiga frågor och fick svar, vilket ledde till att jag upptog hans tid med 6 timmar. Alltså 6 * 1.600:- = 9.600:- + 25% moms = 12.000:-. Vilket förstås grävde ett kanske onödigt stort håll i min kassa. Men jag fick reda på en del skattetekniska ting och prejudikat, som jag har haft nytta av sedan dess.

De där 1.600:- per timme är inget ovanligt arvode för en jurist eller topp-konsult, även om jag själv aldrig som egen företagare och datakonsult kom upp i de nivåerna. Men man må då betänka att juristen av de där 1.600:- bara kunde tillgodoskriva sig max 640:- per timme, när han betalt sina skatter och sociala avgifter. Av de där 640:- måste han säkert också ta pengar till lokal, telefon, datorer och mycket annat som har med hans rörelse att göra.

Vad lärde jag mig då av skattejuristen? Jo, om man ägnar sig åt sponsring är det mest optimala att som privatperson ge kostnadsersättningar till musiker som gåvor. Det är nämligen ingen skatt på gåvor sedan några år tillbaka. Men för att skattemyndigheten inte skall tycka att man "köper tjänster" säger ett prejudikat att det går en gräns vid 10.000:- i ersättning per år och musiker. Utöver de där 10.000:- per år kan det alltså bli frågan om att köpa tjänster och då kan köparen bli tvungen att betala skatt och sociala avgifter för den man har köpt tjänsten av och på hela det belopp som den köpta tjänsten avser. - Inget drömläge precis!

Om man däremot är en jazzklubb, krögare eller företagare (t.ex. ett produktionsbolag) går den magiska gränsen för skattefrihet vid 1.000:- per musiker och år. Detta faktum har en direkt inverkan på antalet möjliga speltillfällen, som ju ändå är alldeles för få, i varje fall för jazzmusiker.

Vad är det som skiljer en duktig musiker från en duktig jurist. Jo, att en musiker sällan eller aldrig kan begära arvoden eller gager av det slaget som en jurist eller datakonsult kan göra. Hur duktig eller välutbildad han/hon än är. Särskilt inte om vederbörande inte är ett "affischnamn" (= har synts i TV och hörts på radio) och snarare spelar i jazzligans "division 2" än i "division 1".

Jazzklubbarna ordnar inte överdrivet många spelningar per år och anlitar enbart musiker ur "division 1". Alla de andra från "division 2" och nedåt får hanka sig fram bäst de kan och utan att samla pensionspoäng.

Jazzklubbarna har ofta hyffsade möjligheter att betala hyggliga gager (inklusive skatt och sociala avgifter) genom att de ofta kan påräkna kommunala stöd och dessutom kan påräkna vissa statliga stöd genom bildningsförbunden, t.ex. ABF. När man i en annons ser texten "i samarbete med ABF" så handlar det oftast om att man ordnar t.ex. en konsert med statligt stöd genom ABF. Men, som sagt, det är bara ett fåtal jazzmusiker som kan räkna med dylika pensionspoängsamlande intäkter.

Själv hör jag och mina jazzkompisar till "division 2" eller lägre. Men vi har ju inte mindre lust än de i "division 1" att spela och utvecklas inför publik. Botemedlet heter eget jazz-entreprenörskap. Och privata medel.

Med dagens skattesatser (i runda svängar 30% skatt och 30% sociala avgifter, utan hänsyn tagen till stalig skatt och ev. värnskatt) får den skattskyldige musikern med regelrätta gager max behålla 40%. För sisådär en 10 år sedan var det bara 35%, så skatterna har verkligen sänkts.
Räkne-exempel: Om musikern skall kunna behålla 400 pix för egna omkostnader måste krögaren punga ut med 1.000 pix.

Vårt skattesystem är ju också så förunderligt inrättat att när musikern i sin tur tar av de där 400 kronorna till mat, måste han betala vad maten egentligen kostar + 12% i moms. På samma sätt för en bok (6% i moms), för en instrumentreparation (25% i moms) och ett musikinstrument eller dator (25% i moms). Dock, skulle musikern vara egen företagare (dvs innehar F-skatte-sedel) kan han/hon för en del av sina omkostnader kanske dra av momsen (genom momsredovisning). Men eftersom det inte är moms på musik-gager har han inte mycket till ingående moms!

Varken Elias på Bedaröbaren och hans krögar-kolleger runt omkring kan egentligen bidra särskilt mycket till kulturella aktiviter, inte ens när regeringen sänker restaurangmomsen nästa år (2012).

Väl bekomme, Nynäshamn!

Nynäshamn 2011-08-24
Ingemar Carleman

Det ekonomiska utfallet för 2011

När sista räkningen betalats avseende äventyret på Bedaröbaren hösten 2011, kan jag lugnt konstatera att nog blev lite dyrare än jag hade tänkt mig ...

I snitt kom det endast 12 betalande till danskvällarna, alltså summa 72 personer. De första två gångerna var entrén 150:-. På försöka var entrén 100:- de två följande gångerna och endast 50:- de två sista gångerna. Att sänka entré-avgiften hade ingen som helst effekt. Faktum var att det var flest gäster den första gången (23 stycken).

Kostnaderna för repetitionslokalen är fortfarande utestående eftersom jag ännu inte fått något besked eller faktura från dem avseende våra repetitioner i "Träis" under 2011. Vi repeterade 17 gånger. Av den information som föreligger förefaller det finnas tre alternativ till avgifter:
a) terminsavgift: 2 * 1.000 kr = 2.000 kr
b) avgift per gång: 17 * 200 kr = 3.400 kr
c) per timme: 4 * 17 * 400 kr = 27.200 kr

c) alternativet tror jag gäller om man t.ex. ordnar en konsert eller klubbträff i "Träis" och upptar entré, men jag vet inte säkert. Huruvida 25 % moms ingår i priserna ovan vet jag inte heller.

Jag har också gjort ett överslag över de kostnader jag haft i övrigt i projektet under hela 2010 och 2011.

Så, om jag räknar in lite resor och att jag verkligen kommer att betala minst 2.000:- för repetitionslokal, hamnar jag på 1/4 miljon för "Bedarö-äventyret". På annan plats på denna hemsida funderar jag över detta faktum ...

Nynäshamn 2011-12-29
Ingemar Carleman