Cingo

Paradiskvartett hos Haninge Jazzcafé, Haninge Kulturhus, 2018-12-06

Haninge Jazzcafé bjöd på intressant konstellation med en två-set-are i den fina och akustiskt härliga Teatersalongen 19:30, föregånget av ett gäng unga musiker ute i foajén 18:07.

De nio jazzade ungdomarna från Södra Latin kom loss på scenen ute i kaféet (Bönorna) under ledning av sin lärare, mentor och arrangör Peter Falthin (b) strax efter 18:00 under benämningen "Överflödskvartetten". Var "kvartetten" befann sig bland de nio, kan man undra.

Några namn på de medverkande musikerna har jag inte. Instrumenteringen var följande:
Två sångare (en kille och en tjej) - trumpet - bastrombone / tuba - orkestergitarr - keyboard (en Roland FP4) - kontrabas - trummor / vibrafon - bongotrummor / vibrafon.
Det fanns en vibrafon på scenen som slagverkarna turades om på.

Man kan säga att "Överflödskvartetten" körde tre bantade set med tre nummer i varje set, och med ca 15 minuters pauser mellan seten. Detta för att "Bönorna" i kaféet skall få tillfälle för försäljning. Krav från Kulturhuset. Man har tillstånd att utskänka öl och vin.

Presentatör var den manlige sångaren. Han var lite för snabb och korthuggen med detta, varför det förblev oklart vad som egentligen spelades. Akustiken på plats är inte den bästa och man måste ju anpassa sig. I de nummer som använde vanliga jazz-rytmer, gick det skapligt, men med "andra rytmer" (sydis, pop) var det rätt ryckigt.

Även bland dessa musikstuderande ungdomar tycks den s.k. pop-jazzen vinna allt större anklang, vilket förstås ligger helt i linje med tendenser i tiden. Men då måste man också behärska idiomen, annars blir det platt fall.

Ingen av de nio övervarade den egentliga konserten inne i Teatersalongen. Där bedrevs ju ett gediget jazzhantverk under kvällstimmarna och man kan ju tycka att det vore värt ett extra studium, särskilt som de nio säkert inte hade behövt betala någon entré-avgift. Det var dessutom gott om plats, dvs långt ifrån fullsatt klockan 19:30.

Låtar:
1. En låt av Wes Montgomery (Roadcast ?)
2. Freddie the Freeloader (Miles Davis)
3. Ljuva drömmar
--- Paus ---
4. Pop-låt
5. Footprints (Wayne Shorter)
6. Invitation (bossa)
--- Paus ---
7. Stolen Moments (Oliver Nelson)
8. Pop-låt
9. Pop-låt.

De musiker som tilldrog sig min lite extra uppmärksamhet var trombonisten, gitarristen och trumslagaren (den lilla tjejen i röda skjortan).

Inne i teatersalongen var det så dags för "Paradiskvartetten". Det var nog fler än jag som undrade varför man kallar sig så. Jag utforskade inte det närmare, men en association är ju "det förlorade paradiset".

Kvällens uppställning:
Fredrik Lindborg - tenorsax (ts), baritonesax (bs), klarinett (cl)
Mathias Ståhl - vibrafon
Martin Sjöstedt - piano
Palle Sollinger - kontrabas.

Kvällens program:
01. Jitterburg Waltz (Fats Waller), FL: bs
02. Come Rain and Come Shine (Harold Arlen), FL: ts
03. Danny´s Dream (Lars Gullin), FL: bs
04. Three and One (Thad Jones), FL: ts
05. The Preacher (Horace Silver), FL: ts
Paus
06. In a Mellow Tone (Duke Ellington), FL: ts
07. I Got It Bad and That Ain´t Good (Duke Ellington / Paul Francis Webster), FL: bs
08. The Upper Manhattan Medical Center (Billy Strayhorn), FL: ts
09. Stars Fell On Alabama (Frank Perkins), FL: cl
10. When You´re Smiling (Larry Shay / Mark Fisher), FL: ts
Extranummer
11. Merlin (Lars Gullin), FL: bs

Alltså inga trummor. Vilket också kan fungera alldeles utmärkt, om man har en sådan sammanhållande och rytmisk kompetens som Palle har. Att den här kvartetten i hög grad är hans baby, står helt klart. När han tyckte det behövdes, presenterade han låtarna, men inte genomgående.

Eftersom jag som vanligt känner igen låtar, men har svårt att sätta namn på dem, måste jag besvära någon av musikerna efteråt.

Dessa fyra musiker (70-talister) presterar tillsamman ett mycket gediget jazz-hantverk. Bra melodipresentationer, bra arrangemang och många fina solon på alla händer.

Det som dock slår mig är att en jazzkvartett av det här slaget i vår tid är en sorts handelsresanden i jazz, vilka anpassar sitt utbud till den publik som står till buds (40-talisterna). Alltså till "gråryggarna", vilka ofta är medlemmar i diverse smått tynande jazzklubbar. Inte heller denna kväll var det ju några ungdomar närvarande i publiken.

Den äldsta låten (10) var från 1928 och den näst äldsta (9) från 1934. Visst är det kul att höra dessa effektiva och välgjorda låtar framföras på detta mycket övertygande sätt som skedde denna afton, men det pekar inte direkt framåt.

Så var det med det!
2018-12-07, 23:35


Ett väl genomfört jazz-evenemang.


| Startsidan |

©2018 Ingemar Carleman | Utgåva 67:16 | 2018-12-07