Här har jag ett utrymme för diverse egna funderingar i olika ämnen.
Tidigare funderingar 2011 finns på egen sida.
Klicka här för att komma till den senaste funderingen.

Vad ta sig till med det nya året? (2012-01-01)

Under december 2011 blåste det och regnade av bara tusan, även här i Nynäshamn. Någon dag var det t.o.m. över 10 grader varmt och jag var nog inte den ende som kliade mig skallen och undrade över detta faktum. Men på nyårsafton 2011 blev det plötsligt både klart och kallt väder. Då det var dags för tolvslaget var det stilla, kallt och minus åtta grader. Nära nog perfekt för att skjuta upp raketer och inte sparade nynäshamnarna på krutet i år heller ...

Man brakade iväg åtskilliga både stora och dyra raketer. Stjärnglitter i alla regnbågens färger dalade genom kvällsmörkret. Men nog tänkte jag på alla de giftiga ämen som utlöstes. Från den observationsplats jag hade kunde jag också se många röda nödbloss (minst ett tjugotal) sakta segla över himlen från söder till norr. De brinner länge, kanske 10 minuter. Men jag kunde inte låta bli att undra om detta avfyrande av nödrakter var så där värst välbetänkt.

På TV-n hemma hos Ellmans lyckades Jan Malmsjö få in "Nyårsklockorna" ganska precis i tidsschemat och så var det nytt år ...

När jag gick hem i nyårsnatten efter vårt stillsamma nyårsfirande (vi tittade bl.a. på en DVD med Louis Armstrong från belgiska TV:n 1959 och en film på Kunskapskanalen om Gandhi), var det fortfarande överraskande kallt och klart. Jag såg stjärnbilden Orion högt på söderhimlen med all önskvärd tydlighet. Längre väster ut började den klart lysande planeten Jupiter alltmer närma sig horisonten och till höger om Orion, ganska när horisonten, lyste stjärnan/solen Sirius med iskall blåvit glans. Jag hade så att säga Sirius på nosen hela vägen hem.

Jag började fundera på vad jag egentligen skall göra med mitt nya år. Det nya året kom liksom så överraskande, så jag var nog lite tagen på sängen, om man säger. Dessutom är det ju nu det år när Maya-kalendern tar slut ...

Väl hemma i mitt lilla hem, bytte jag textilkalendern för 2011 vid mitt skrivbord mot den nya för 2012. Jag gillar de där textilkalendrarna från Almedahls. Man får verkligen vara på hugget redan i början på november om man vill säkra en ny till årsskiftet. Den för 2011 hade blommor som motiv. Den för 2012 har svenska småfåglar ... (birds).

Strax före Jul läste jag om "Bird lever!" av Ross Russell. En egentligen riktigt ruggig biografi och bok om Charlie Parker, den amerikanska jazzens kanske främste saxofonist och musikaliska nyskapare genom tiderna. Charlie "Bird" Parker komponerade en rad låtar med titlar som "Bird´s Nest" och "Bird Gets a Worm" och på min tygkalender sitter det en kungsfågel med en mask i näbben, redo att mata ungarna i boet bredvid, beläget i en grenklyka i en björk. I samma björk lite högre upp finns ytterligare en fågelbo med ägg ...

Ett sammanträffande så gott som något, dvs. för min del får det allt bli en hel del saxofonstudier under 2012.

Top-Tones for the Saxophone (2012-01-03)

Redan sent på nyårsnatten hade det plötsligt blivit varmare igen och tidigt på nyårsdagens morgon blåste det ordentligt, var 5-6 grader varmt. Regnet trummade på fönsterbrädorna. Under dylika omständigheter är det lätt att tända studielampan och fundera vidare.

Innan jag gick till sängs på nyårsnatten hade jag plockat fram ett gammalt 24-sidigt häfte utgivet 1977 av musikförlaget Carl Fischer, New York, och som jag köpte från Trosa Musik 1980. Jag bläddrade lite förstrött i det. Under åren som gått sedan 1980 har jag ibland försökt mig på att begripa instruktionerna i denna lilla skrift. Men nog inte begripit så mycket. Instruktionerna är nämligen rätt kryptiska och kortfattade. Någon gång har jag tämligen valhänt och utan insikt också försökt mig på en del av de förskrivna övningarna. Men med mycket klena resultat.

Där i nyårsnatten fastnade min blick på följande mening på sidan 19 (Fingerings for Tones above Top F):
"Many a player has doomed himself to failure by neglecting or omitting the exercises on the preceding pages."

Det var som om författaren pekade direkt på mig. Under åren som gått hade jag inte alls tagit hans budskap och instruktioner på fullaste allvar. Fast jag av och till faktiskt haft viljan att göra det. Alltså kunna spela fyra oktaver på en saxofon i stället för bara de "normala" 2,5 oktaverna.

Häftet, som nämns ovan, är:
TOP-Tones for the Saxophone
Four-Octave Range (Third Edition)
av Sigurd M. Raschèr (1907 - 2001)

Om du letar efter Sigurd Raschèr i Nationalencyklopedin hittar du honom inte, trots att han var verksam i Malmö som saxofonlärare på hög nivå före kriget (innan han 1939 flyttade till U.S.A). Men det finns en utförlig artikel om honom på nätet. Du kan nämligen läsa mer om Sigurd Raschèr på Wikipedia.

Jag har en egenhet, som nog rent av stör min omgivning på flera sätt. Jag gillar att öva på mina blåsinstrument. Bara jag kommer över den där första trögheten. För mig är övandet en sorts introspektion eller meditation. Visst det är roligt att bli bättre på sina instrument, men eftersom jag knappast har några avnämare av "min musik" är inte färdigheterna i sig så viktiga. För mig handlar det om att lyckas bemästra någonting. När jag väl lyckats med det så är det liksom bra med det. Jag kunde och jag behöver inte bevisa det för någon.

Det här med Top-Tones på saxofonerna är något jag helt enkelt inte har bemästrat hittills. Och eftersom jag disponerar min tid som jag vill i egenskap av pensionär, tänker jag ta i tu med detta fenomen nu under 2012. Att bemästra "the Top-Tones" på saxofon handlar nämligen om mental förmåga och uthållighet. För att lyckas måste man kunna höra och projiecera varje ton innan man utför den. Alltså maximal koncentration är nödvändig och avgörande. En utmaning som jag gillar ...

På nyårsdagen satte jag mig alltså och läste igenom ovan nämnda häfte ordentligt för jag vet inte vilken gång i ordningen. Långsamt trängde Sigurds instruktioner igenom och jag började det faktiskt mödosamma arbetet. Jag bestämde mig för att göra det på min C-sax (alltså inte alten, tenoren eller baritonen). Denna C-sax fick jag av en händelse tillfälle att inköpa för några år sedan. De tillverkas inte längre. Min är en Buescher byggd 1935 av Elkhart i U.S.A. och saknar de klaffar som på moderna saxofoner gör det möjligt att använda sig av "the altissimo register" (ovan trestrukna F på C-saxen).

Men den gode Sigurd Raschèr befattade sig inte med "the altissimo register". Han envisades med att kalla de höga tonerna på saxofonerna Top-Tones, vilka baseras på att över vissa grundgrepp spela övertonsserier, ungefär som på ett brassinstrument. Övertonsserier innehållande åtminstone 16 toner. Själv har jag hittills med stor möda enbart lyckats hjälpligt med 2-3 stycken och då bara på grundval av låga Bb.

Han hade en specialbyggd altsax från Buescher helt utan klaffar och som han använde för att demonstrera hur man kan spela på den med (enbart) övertonsserier. Adolphe Sax (1814 - 1894), som uppfann saxofonen 1841 och fick den patenterad 1846, visade kompositören George Bizet tidigt hur man kunde spela tre oktaver på hans uppfinning. Bizet använde saxofonen flitigt i sin Arlésienne (1872). Själv klarar jag just nu bara 2,5 oktaver + några toner till på baritone och altsax i altissimo-lägen. Så nog har jag att göra! Inga fritidsproblem på den här kanten. Men grannarna kommer inte att gilla det ... trots min Tonfälla.

Top-Tones på flöjt mm (2012-01-06)

Jag kämpar på med C-saxen och Sigur Raschèrs instruktioner, men det går långsamt, nästan plågsamt långsamt. På sin höjd en eller två nya övertoner per dag. Men det går! Dock har jag en känsla av att rörbladets kondition kan spela mig fula spratt. Det idoga tragglandet med Sigurs övningar ger också resultat i klart bättre ton i luren. Men nog känns det av i muskelaturen kring munnen och i läpparna! Jag blir ordentligt mör efter några timmar.

Både Sigurd R. och Adolphe S. var ju också flöjtister. Själv är jag klart road av flöjtspel, särskilt på bas-flöjt, som rent av är mitt favoritinstrument. Klart det måste gå och spela övertoner på samma premisser som på en saxofon! Så idag när jag ändå körde dagens "mungymnastik" på basflöjten provade jag att spela några övertonsserier på grundval av låga C och C#. Och det gick hur lätt som helst för mig att klättra upp 5-6 övertoner med bra tonkvalitet. Jag kommer då upp så högt att jag måste kolla mot det höga registret på pianot. Därmed har jag åtmoinstone för mig själv bevisat att det där med att behärska ett rörblad, det är extra svårt.

I dag fick jag för mig att äntligen lägga ut lite bilder från spelningen på Bedaröbaren torsdagen den 10 november 2011. I bildleveransen från Helene Skoglund var det närmare 40 bilder. Så jag hade en del pyssel, först med att välja bilder, därefter göra om de valda i storlek och så passa in dem i en webb-sida. Det tog hela eftermiddagen. 13 bilder finns nu utlagda till beskådande. På tre ställen: gruppbild, Cingo Seven Up in action och enskilda musiker i speltagen.

Orginalbilderna är väldigt stora. T.ex. upptar den 13:de bilden (där Ari spelar klarinett) i orginal 6,00 MB och bildstorleken i pixles är 4505 x 3107. För att göra bilden hanterlig på en webbsida har jag alltså måst ändra storleken (med Windows Photo Live Gallery) till 156 kB och bildstorleken till 500 x 345 (pixles). Det är stor skillnad det ... och man tappar förstås i pregnans. Men jag har ju orginalbilderna kvar på DVD.

Annars har jag börjat studera några kompositioner av John Lewis och Milt Jackson (Modern Jazz Quartet). I mina gömmor hittade jag nämligen ett litet häfte med 12 låtar ur deras fatabur. Häftet inköpte jag 1960, samma år som jag tog studenten. Idag är det rätt slitet och gulnat. Det är en svensk utgåva på ett förlag som kallade sig Essex och där Georg Riedel och Gunnar Svensson står för basstämmorna. Flera av låtarna är rätt komplexa med många stämmor som väver in i varandra (t.ex. Ralph´s New Blues). Några andra särskilt intressanta låtar i häftet är Afternoon In Paris, Delaunay´s Dilemma och Django.

För att studera dem mer ingående kodar jag helt enkelt in dem i Finale i form av ett litet partitur bestående av två flöjtstämmor, piano-ackorden, basstämman och en tillagd trumstämma. På så sätt vinner jag flera saker. Jag kan låta datorn spela upp dem (varvid jag hittar fel i orginaltrycket), jämföra med versioner nedladdade från emusic, skriva ut stämmor (och slippa utsätta orginalet för ytterligare påfrestningar) och instudera dem (på flöjt, basflöjt och C-sax). Behöver jag Bb- och Eb-stämmor kan jag lätt låta Finale transponera och skriva ut dylika stämmor.