Här har jag ett utrymme för diverse egna funderingar i olika ämnen.
Klicka här för att komma till den senaste funderingen.

Danskvällar i en bister ekonomisk verklighet (2011-11-10)

Om danskvällarna på "Nynäs-Nalen" skall ha någon framtid måste det åtminstone komma så pass mycket folk att entré-avgiften täckar lokalkostnaden. Vilket innebär minst 100 betalande och en entré-avgift på 120:-. Övriga kostnader kan täckas på med privata medel, förutsatt att det verkligen finns ett intresse. Några stödpengar kan vi inte påräkna från t.ex. Statens Kulturråd, Riksförbunder Svensk Jazz, det stora bildningsförbundet (ABF), de lokala jazzklubbarna eller från Landstinget eller Kommunen. Sådana här "särintressen" som jag och mina medmusiker ägnar oss åt, ruskar bara Kultursverige på huvudet åt.

En del tror också att "man kan ju söka EU-pengar". Men det är oerhört komplext och arbetsamt och helt reserverat för större organisationer, inte för sådana små spelare som jag eller enskilda namnkunniga musiker heller för den delen.

För att i framtiden hålla ner kostnaderna kan man heller inte ägna sig åt annonsering i dagspressen. Det är alldeles för dyrt. Dessutom verkar det som folk knappast läser några tidningar längre. Diverse tips-sajter på nätet fungerar inte heller särskilt bra. En Facebook-grupp är alldeles för chansartad, så det är också uteslutet. Som jag ser det kan eventuellt egna mejl-listor vara ett sätt framöver.

Det publika underlaget i Nynäshamn (2011-11-27)

Jag lyssnade på Jazzlandet i P2 den 22 november 2011 och hörde den kände basisten och jazzprofessorn Anders Jormin, som är verksam vid Högskolan för scen och musik i Göteborg, filosofera kring publikunderlaget för jazz (i vid mening) i Sverige idag. Detta med anledning av diskussionerna om det är vettigt att "utbilda musiker till arbetslöshet".

Jormin uppskattade sagda underlag till 1% av befolkningen, eftersom jazzintresset i Sverige är mycket smalt. Att Sveriges radio (P2) sänder upp till 6 timmar i veckan och ibland mer än, så då man täcker diverse jazzfestivaler i direktsändning, det svara egentligen inte alls mot jazzens "marknadsandel", varför radion också är utsatt för påtryckningar att minska jazzutbudet (på grund av ekonomiska realiteter).

Den 2010-12-31 fanns det i Nynäshamn 26032 invånnare, varav drygt hälften i Nynäshamns församling (tätorten). En procent av befolkning är alltså 260 personer. Av dessa kan man gott säga att jazzklubben (JIN = Jazz i Nynäshamn) har lagt beslag på minst hälften (runt 150 medlemmar, beroende lite hur man räknar, eftersom JIN laborerar med två typer av medlemskap: enskit och familj). Både mina erfarenheter från gigen på Restaurang Lydia och Annex1 visar att JIN:s medlemmar har inte visat det minsta intresse för dansanknuten svängig jazz eller för "den svenska jazzens guldålder" eller ens 60-tals jazz. Alltså 130 personer kvar i det beräknade underlaget.

När man arbetar mot ett känt underlag (t.ex. mejl-listor) visar erfarenheten att man max kan räkna med att ca 10% av dessa personer kommer på ett visst utannonserat evenemang. Om vi antar att "Modern dansmusik modell 1948 med jazzinslag" faktiskt haft ett underlag på 130 personer, så borde alltså ca 13 personer dyka upp på evenemanget. Och det var precis vade det gjorde ...

Det här resultatet är förstås en ren tillfällighet, särskilt då det fanns tydliga indikationer på att den publik som kom till de 6 dansspelningarna på Annex1 till drygt hälften inte kom från Nynäshamn utan hade rest rätt långt för att få dansa ā la Nalen-stuk.

Behov finns för den här typen av mycket livsbejakande dansmusik (svängig och jazzinfluerad dansmusik från 40- och 50-talen i mångt och mycket baserad på The Great American Songbook och där ett och annat improviserat solo inte sitter i vägen), men knappast i Nynäshamn. Jag vet att Bo Roström (Torö) gjort samma erfarenhet här i Nynäshamn med sitt storband långt innan jag kom hit 2002. Det kan man studera i gamla nummer av Nynäshamns Posten.

Eftersom det är förhållandevis dyrt att hålla till på gamla Annex1 är underlaget i Nynäshamn helt enkelt för litet. Det behövs minst 100 besökare som var och en betala 120:- bara för att täcka lokalhyran. Och det behövs ytterligare 37 betalande för att täcka en (1) någorlunda synlig annons i Metro. Alltså helst 137 betalande gäster bara för att täcka baskostnader. Och att få hit alla dem utifrån, det överstiger då min förmåga och möjligheter.

Och så behövs det ju diverse pengar till allt det andra; musiker, noter och materiel av olika slag ...

Och visst är det jättetråkigt att inte kunna ha Annex1 som "hemmabas". Ett på många sätt fantastiskt ställe ...

Att hitta förnyelse i tillbakablickandet (2011-11-30)

I dagens läge är ordet "jazz" ett besvärligt och t.o.m. avskräckande ord för många. Det är klart att om man förknippar "jazz" med det som mestadels hörs i "den svenska jazzradion" (P2) i form av modalt känslosvall, obegriplig sång, svävande klanger och emellanåt rent "freak out", så är det fullt förståligt.

Att jag själv är så grundligt intresserad av den "svenska jazzens guldålder" (1943 - 1963), vilken inföll före Beatles och uppkomsten av dansbandsmusiken, beror inte enbart på att detta är min ungdoms musik. Det jag kommer ihåg själv och i det som finns bevarat som phonogram (t.ex. på skivmärket Caprice) från den tiden, uppvisar en livsglädje och vitalitet som är oerhört inspirerande.

Det som utmärker den sagda perioden var bl.a. att "jazzen" i hög grad var förbunden med dans, att all den tidens jazzmusiker försörjde sig på att spela till dans och att det musikaliska material man använde ofta hämtades från The Great American Songbook, detta unika (rysk-judiska) material från amerikanska scener, kabaréer och film under åren 1914 - 1954 (före Elvis).

Det som spelades på svenska dansscener närmast efter Andra Världskriget var dessutom ofta arrangerat av mycket duktiga svenska arrangörer och ofta skrivet för ett "bantat storband" i s.k. B-sättning, eftersom storbanden helt enkelt blivit för dyra för svenska dansställen efter kriget. Det fanns mindre orkestrar över hela landet som fullkomligen törstade efter detta material, varför en hel del gavs ut som s.k. tryck-arr. av flera stora musikförlag på den tiden.

Att studera, restaurera och spela dessa arrangemang är mycket intressant och givande, inte bara för gamla stofiler som jag själv, utan också för den unga generationen välutbildade svenska "jazzmusiker".

Det finns en rad förhållningssätt i den här äldre musiken som på allvar kan förnya dagens jazz. T.ex. kopplingen till dans, som ju egentligen är den ursprungliga jazzens livsnerv. Men också hur man baserar sina improvisationer, alltså hur man förhåller sig till harmonik, melodi och rytm i det spontana musikskapandet i stunden. Till dels måste man nog frigöra sig från en del idéer om skalexercis mm som varit förhärskande i musikutbildningen sedan 1970-talet. Själv funderar jag rätt mycket kring om inte det helt centrala är att återknyta till det melodiska i klar kombination med tydlig puls. Det är kanske egendomligt, men jag har intrycket att många jazzutövare idag är rädda för att tydligt och enkelt presentera den melodi som de tänker improvisera över. Och när man presenterar eget material som underlag för improvisationer, har jag ofta intrycket att bra melodier egentligen lyser med sin frånvaro.

Jag håller för mycket viktigt att, i Lester Youngs (ts, cl) efterföljd, kunna låtarnas texter och även kunna sjunga dem hjälpligt i de tonarter man tänker framföra dem i och improvisera över. Nu har ju inte alla jazzlåtar texter, men i rent utvecklingssyfte bör man också hålla på med låtar som har det. Dessutom ett bra sätt att öva sin timing på.

Det finns en berättelse om Ben Webster (ts, p) att han vid en (in)spelning avbröt sig med motiveringen att han hade glömt texten. Kanske en skröna, men jag tror faktiskt inte det. För de stora improvisatörerna inom jazzen har alltid ett visst materials helhet spelat stor roll, alltså såväl melodi som text, rytm, harmonik och form.

Är det någon vits med mejl-listor? (2011-12-01)

Är det någon vits med mejl-listor egentligen? Med avsikten att "pusha" intresserade inför evenemang av olika slag? Ja, det var det nog för rätt många år sedan, men knappast numera.

Jag känner folk i musik-branschen som framhärdar med att sända ut mejl inför sina frasmträdanden. Om man förr kunde räkna med att 10 % av de listade kom, så är procentsatsen nu nere i under 1 %. Och om jag går till mig själv och hur jag påverkas av inkomna mejl, som informerar om olika evenemang, så är det väldigt sällan jag triggas till att gå på akuellt evenemang. Jag får rätt många mejl av den här sorten (5 i veckan) och det blir bara att jag ögnar dem och konstaterar ungefär "jaha, dom och dom spelar där och där" och glömmer bort dem rätt kvickt.

När det totala publikfiaskot var ett faktum på Annex1 i Nynäshamn med "Modern dansmusik modell 1948", började jag fundera över om min i en disk-krasch borttappade gamla mejl-lista från tiden på Lydia/Hatam/Södra Orienten ändå hade varit bra att ha (eftersom annonsering i dagspressen uppenbarligen inte hade någon effekt).

I min oreda hemma hittade jag en del av de gamla pappersunderlagen som folk skrivit sina mejl-adresser på, varför jag kodade in mejl-adresserna igen (men hoppade över alla musiker, eftersom musiker ytterst sällan går och lyssnar på sina kollegor) och fick ihop drygt 100 adresser. Jag provsände utifrån denna lista ett meddelande, där jag bad adressaten svara på mejlet om vederbörande ville vara med på en ny mejl-lista avseende framtida dansevenemang av typen "Modern dansmusik modell 1948 med jazzinslag".

Ett tjugo-tal adresser föll bort, eftersom de inte fungerade längre. Av de ca 80 fungerande mejl-adresserna fick jag svar från 5 (som ville vara med på den nya listan). Så jag finner det tämligen lönlöst att lägga ner mycken möda (för det är det) på detta sätt att försöka marknadsföra mina dansevenemang.

Jag kan hör en del utbrista: "Ja, men Facebook eller Twitter då?". Facebook har jag studerat ingående och är helt klar över att detta medium inte är något för mig och mitt projekt. Så den enda marknadsföring jag har, och förmodligen kommer att ha för mitt projekt, är den här hemsida.

Bra eller dåligt? (2011-12-06)

Jazzklubben i Nynäshamn, JIN hade besök av Bengt Hallberg lördagen den 3 december och Nynäshamns Posten hade en recension på sistasidan med stor bild i tisdagsnumret den 6 december 2011. Det var knågfullt i Nynäshamns ny konsertrum kallat Konstpoolen, som ursprungligen är den gamla simhallen i gamla badhuset. Biljetterna kostade 250:- för icke medlemmar och 200:- för medlemmar (om man var ute i god tid).

Legenden och det stabila varumärket Bengt Hallberg var stilig värre i sin vita smokinjacka, svarta byxor, röd fluga och brett rött band kring midjan. Han spelade solo, alltså utan komp, och charmade sin publik totalt ...

Själv var jag inte där. Sent 2010 hörde jag i jazzradion (P2) en upptagning från Berwald-hallen gjord i oktober 2010 med just Bengt Hallberg på solo-piano för första gången inför publik efter nio (9) års bortovaro från offentligheten. För mig var det en stark upplevelese liksom när jag fick höra honom (spela samma program) den 7 maj under Jazzriksdagen på Utsikten i Nynäshamn (då Svenska Jazzriksförbundet blev Riksförbundet Svensk Jazz). Jag deltog på eget bevåg som delegat i överläggningarna som en (jazz)katt bland hermelinerna ...

Så varför var jag inte på konserten den 3 december 2011 och efteråt skrev en entusiastisk recension på denna hemsida? Förr bevakade jag ju alla möjliga jazzevenemang i Stockholms-området och skrev recensioner, som jag lade ut på denna hemsidan. En del av recensionerna (de positiva) uppskattades av många, medan JIN tyckte illa om att jag skrev om deras evenemang över huvudtaget. De var helt enkelt rädda för att jag skulle leverera negativ kritik.

I och med gigen på Restaurang Lydia, Hatam Sugar Bar och Södra Orienten, som jag ordnade tillsammans med Ander Ellman, kunde jag inte egentligen skriva några recensioner om de egna gigen, utan bara helt neutralt avrapportera vad som förevarit (vilka musiker som deltog och vad som spelades).

Jag hade också tagit intryck vid läsningen av en svensk filosof verksam under första hälften av 1900-talet. Han framhöll, bland mycket annat, att det var helt förkastligt att "diskutera någon personlighet", vilket fick mig att fundera över det här med recensioner och "betygsätta" olika typer av musikaliska insatser. Bland ärovördiga musiker florerar ett talesätt: "om du inte kan säga något positivt, så håll tyst". Vad är det då för vits med recensioner? Vad säger egentligen vagt positiva, allmänt hållna omdömen och utebliven analys om diverse framträdanden? Som i Nynäshamns Posten. Absolut ingenting! - Rent slöseri med värdefull tid ...

Min egen hållning numera är att jag bara kan förhålla mig till det som för mig är intressant eller ointressant. Vad som är bra eller dåligt är alltför relativistiskt för att vara relevant.

I arbetet med mitt projekt "Modern dansmusik modell 1948" studerade jag ingående alla inspelningar från svenskt 20-, 30-, 40- och 50-tal utgivna på Caprice under titeln "Svensk Jazzhistoria" (det finns 10 volymer med 2-3 CD i varje volym). Bengt Hallberg förekommer där rätt ofta i olika skepnader (som pianist, kompositör och arrangör) och jag upptäckte till min egen fövåning att han inte intresserade mig ett dugg! I någon skepnad.

När jag dessutom tänkte tillbaka på den där inspelningen från Berwald-hallen i oktober 2010 och vad jag hörde live den 7 maj 2011, blev jag helt klar över att han inte är intressant för mig. Så därför gick jag inte och lyssnade på honom i Nynäshamn den 3 december 2011.

Det verkar som han rest land och rike runt nu ett tag och i stort sett spelat samma program och utan komp. Sommaren 2011 var han gäst på Jazzens Museeum och den konsert han gav där spelades in på skivbolaget Four Leef Clover. Skivan fanns till försäljning vid konserten i Nynäshamn. Man kunde köpa den för 150:- och dessutom få Hallbergs autograf på skivomslaget.

När jag hörde det, tänkte jag att det kunde vara lite kul och höra inspelningen från sommaren 2011. Så jag gav mig ut på nätet och hittade CD-n hos CDON för 189:-. På Four Leaf Clovers egen hemsida kunde man köpa den för 140:-. På denna sida stod det också att en del av Four-Leaf-Clover-inspelningarna fanns tillgängliga på emusic.com. Eftersom jag har en prenumeration hos emusic, sökte jag också efter Hallbergs senast skiva där och hittade den. Gick att ladda ner för €5,88 (ungefär SEK 53:-). Jag laddade ner och lyssnade. - Jodå, för mig var det skäligen ointressant ...

Med på albumet finns dock ett sista spår i form av "Star Dust", som jag nu hörde för första gången. Enligt uppgift spelade Bengt Hallberg den inte i Nynäshamn den 3 december 2011. Och just detta spår tyckte jag var extra intressant. Varför tänker jag inte gå in på, eftersom det då är oundvikligt med diverse värdeomdömen.

I senaste numret av OJ (Orkesterjournalen = Om Jazz), nr 6 2011, är skivan recenserad. Recencenten är rätt negativt kritisk och undrar varför i hela världen "Star Dust" finns med. Så olika är det för oss lyssnare ...

På emusic tycker de att man skall betygsätta album som man laddat ner. Jag brukar gör det ibland och tänkte göra det med Hallberg-albumet också. Men det gick inte. Det var borttaget.

Jazzens lokaler (2011-12-08)

Haninge Jazzklubb hade säsongs-avslutning på Restaurang Skeppet i Quality Hotell Winn som ligger i anslutning till Handenterminalen (Rudsjöterrassen 3) i Handen torsdagen den 8 december 2011.

På programmet stod Rune Carlsson Quintet med bl.a. Bertil "Berra" Lövgren (tp, flh). Det är inte ofta man live får höra denne ärovördige och i svensk jazz viktige jazzmusikant. Intressant tyckte jag och begav mig dit och det var verkligen en intressant konsert på många sätt ... Men jag tänker inte diskutera några personligheter den här gången heller.

I utannonseringen (klubben har ingen hemsida utan kallar publiken via snigel-post frankerade med tjusiga äldre svenska frimärken) stod det att man skulle vara i lokalen "Falken" (en konferenssal), eftersom det var julbord i restaurangen. Men det var inget julbord uppdukat den 8 december och jazzklubben fick ha sin konsert i hotellets restaurang, vilket många i publiken och i klubbens ledning föredrar. Själv är jag rätt kluven i den frågan, eftersom jag inte riktigt gillar restaurangen som jazzlokal. Å andra sidan är det rätt sterilt och tråkigt i konferenssalarna, men klart bättre rent akustiskt.

Haninge Jazzklubb var förr i ABF:s lokaler (Folkets Hus, Handen) i Handenterminalen 5 i det som då var ABF:s kafé och utställningslokal. Men för ungefär två år sedan drog ABF ner på sina kostnader och avvecklade kaféet och jazzklubben fick flytta sina konserter till Skeppet, där också en rad andra aktiviteter sponsrade av ABF äger rum numera.

I det gamla kaféet (som fortfarande står tomt och utan ny hyresgäst vad det verkar) kunde man bygga upp en bra scen med förhöjt scengolv. Tillgängligt fanns också högtalaranläggning, bra ljus och PA och ett fint gammalt upprättstående mekaniskt piano. Akustiken var mycket bra och man kunde utan vidare ta 120 personer vid en konsert. För hugade fanns en bra kaffe- och salladsbar med öl- och vinrättigheter. En mycket trivsam och högst funktionell jazzlokal.

Detta var faktiskt en av de absolut bästa lokalerna för jazzevenemang i hela Storstockholm. Den finns alltså inte längre. För mig är det så att om det inte finns några bra lokaler för jazz, så finns det heller ingen jazz ...

Här nere i Nynäshamn har jazzklubben JIN klara problem med de lokaler som finns att tillgå. Förutom de tämligen miserabla förhållandena på konferens- och hotellanläggningen Nynäsgården har man producerat jazzkonserter på Restaurang Lydia (för smalt och avlångt och för få platser), M/S Öja (finns inte längre, dessutom väl kostsamma sommarkonserter), Bedaröbaren (riktigt bra men för dyrt), Skärgårdshotellet (akustiskt helt ogörligt) och Hamnbodarna (enbart sommartid, urusel utomhusscen).

Man har förstås också ordnat jazzkonserter på Nynäshamns Folkets Hus i den lokal som kan anta olika skepnader och kallas Mysingen. Hela stora Mysingen har en dålig scen i norra änden, är tämligen ödslig med flack och otydlig akustik. Den mindre avdelning närmast baren i södra änden och som kan avskiljas från resten av lokalen med skjutdörrar, är bättre, men ändå väl bullrig och inte särskilt kul.

Klubben har också försökt med Utsikten (under Jazzriksdagen 2011, bra scen men väl stort, inte särskilt trevligt och med klart säckig akustik), Stormogården (mysigt men för litet), Glade Kocken (liten scen, för trångt om saligheten), Nynäshamns kyrka (för lång efterklang), och på senare tid Radiokakan (akustiskt rätt OK, men avlångt, diminutiv scen och för få platser) samt ny konsthallen i Konstpoolen (gamla simhallen, fyrkantigt, lång efterklang). Alltså ingen avundsam situation avseende jazzlokaler i Nynäshamn ...

När det gäller Tyresö Blues & Jazz Club har jag ingen egentlig koll nu förtiden. Jag vet att de har flyttat runt en del och som jag kommer ihåg de lokaler som var aktuella i början av 2000-talet, var de alla tvivelaktiga som jazzlokaler. Jazzklubb Syd i Farsta har det dock lite bättre förspänt med Farsta-ladan i komplexet Farsta Gård. Bra akustik och utrustad med flygel. Dock lite väl liten och besvärlig att ta sig till samt belagd med snäva tidsgränser på kvällar.

Inne i Stockholm är det genomgående så att restauranger och kaféer sällan eller aldrig kan ha högt ljudande musik efter kl. 21:00. Även om lokalerna kan fungera bra som jazzlokaler är de ofta för små för att kunna göra jazzevenemang ekonomiskt bärkraftiga. Så var det t.ex. med Aguéli uppe vid Mariatorget (Aguéli i den gamla formen finns inte längre) och så är det med Kafé Klavér nere vid Skanstull.

I många decader har ju Jazzklubb Fasching i Stockholm betraktats som den viktigaste jazzlokalen i Stockholm och som något slags nav som den nutida svenska jazzen rör sig kring. Man håller sig ju med en stödförening också, Faschings Vänner, och kan löpande påräkna ordentligt stöd från såväl Stockholms Kommun som från Kulturrådet. Visst, jag har själv upplevt en hel del intressanta saker där under åren som gått, men numera vägrar jag att gå dit. Som lokal betraktat är den fullständigt omöjlig för jazz. Urusel akustik, avlång och svårlyssnad, omöjlig scen med obefintlig medhörning för musikerna och placerad på ena långväggen, samt ingenstans att egentligen ta vägen som lyssnare. För mig är det mycket gåtfullt att Fasching fortfarande finns kvar i nuvarande form, förmodligen helt enkelt i brist på bättre. Egentligen är hela företeelsen en skam för svenskt jazz- och kulturliv. Jag kommer ihåg en gång när jag var där och stället hade besök av japanska turister. De såg sig klentroget omkring och undrade om detta verkligen var det berömda Fasching. Jag skämdes å deras vägnar ...

Riktigt egendomligt är det att lilla Glenn Miller Café är den nutida svenska jazzens verkliga centrum. Ett hål i väggen, minst sagt, och urdålig jazzlokal ... dit går jag heller inte numera. Lite bättre, men inte mycket, var det på Jazzlandet (Restaurang Landet vid Telefonplan) så länge det kunde fungera ekonomiskt. Fenomenet Jazzistán i "bunkern" ovanpå restaurangen Hemma Hos Kaj är inte heller särskilt kul som jazzlokal betraktat. Där behöver man definitivt öronproppar om man inte skall implodera ...

Så det är väl då så att jazzen i Storstockholm är som den är, eftersom den inte har någonstans att hålla till. Dessutom är det svårt med och ont om bra repetitionslokaler. Och givetivis ger politiker och ekonomiska potentater högaktningsfullt tusan i dessa sakernas tillstånd. - Kultur, vad är det?

Konsert med dansorkester (2011-12-20)

Tisdagen den 20 december 2011 framträdde Jan Slottenäs (tb) med sin stora orkester spelandes Glenn-Miller-musik på konserthuset i Stockholm. Den gode Slottenäs har häcken full med one-nighters, särskilt kring jul och nyår, i såväl Sverige som Finland, men också i början av 2012 ända fram till sommaren. Populärt minst sagt!

Ett tag tänkte jag gå på konserten den 20 december och helt enkelt kolla in detta fenomen. Inte minst eftersom jag ingående känner till åtminstone fem av de medverkande musikerna. Skulle kunna vara intressant att se dem och höra dem i aktion i detta sammanhang.

Så jag kollade i Konserthusets bokningsservice på nätet dagen innan. På parkett fanns bara enstaka platser kvar och huset i övrigt var väl inbokat. Priset på parkett var 450:- per plats. Inte mycket att orda om egentligen, eftersom en konsert av det här slaget med nödvändighet måste dra stora kostnader. Vet inte vad det kostar att hyra stora salen i Konserthuset, men det måste vara åtskilligt. Dessutom 22 medverkande musiker på scen inklusive Jan Slottenäs själv (4 trumpeter, 4 tromboner, 5 saxar, 4 komp, 1 sångare samt en vokalgrupp på 4 personer).

Det egendomliga med detta kulturella fenomen är att här sätter sig massor av människor ner för att lyssna på dansmusik från 40-talet i drygt två timmar och på sin höjd stampa takten med foten och absolut inte dansa. Denna tillsynes svenska orkester utför dessutom musiken på licens av den inregistrerade organisationen "The Famous Glenn Miller Orchestra", som har åtskilliga underentreprenörer i olika länder världen över. Hur kul är egentligen det?

I en intervju med Duke Ellington från 1962 (gjord av Stanley Dance) säger Duke att han absolut inte har något emot att göra dansspelningar. Han finner dylika spelningar högst inspirerande och gillar att se folk dansa. Han går så långt i sina antaganden att han tror att musiker som inte själva dansar kan inte svänga. Men sägar han också "nuförtiden skall det bara vara twist och folk dansar inte så mycket som förr". Han tror också att jazzen på sikt måste hitta tillbaka till dansen, annars förlorar den helt fotfästet och egentligen tycker han det är egendomligt att folk sätter sig ner och lyssnar och inte rör sig till musiken längre.

Jo, men visst. Det tycker jag också, så vid närmare eftertanke gav jag tusan i konserten den 20 december 2011. Helt enkelt ointressant och alls inte värt varken pengen eller mödan eller tiden (minst 7 timmars bortovaro från hemmets lugna vrå).

Definitioner:
Musiker är någon som får betalt för att spela varesig han/hon kan dansa eller inte.
Amatörmusiker är någon som betalar för att spela och som kan dansa.

Tokstolle ... eller? (2011-12-29)

Så var det då dags med något sorts bokslut när i princip alla räkningar i mitt projektet Modern dansmusik modell 1948 med jazzinslag (MDM1948jazz) betalats.

Projektet har pågått i två år (2010 och 2011) och avrundades med 6 dansspelningar i Nynäshamn nu hösten 2011. Kollar man närmare på vad det egentligen har kostat (1/4 miljon kronor) samt lägger till de där 150.000:- som jag sponsrade de 50 gigen på Lydia/Hatam/Södra Orienten (2005-2008) så landar min personliga insatser för jazzens fortlevnad i Sverige på ca 400.000:- efter min pensionering. Men där går också gränsen för mina möjligheter. I alla fall just nu.

Jag kanske borde ha gett pengarna till unga kvinnors utbildning i Pakistan i stället, eller något liknande, men jag satsade dem alltså på svensk jazzutövning, och utan att egentligen avsätta några som helst spår. En del tycker nog att jag är en riktig tokstolle, och det är jag kanske.

Låt mig först konstatera att min målsättning har hela tiden varit att skapa speltillfällen för svenska jazzmusiker, gärna unga sådana. Och jag har också lyckats sysselsätta rätt många, samtidigt som jag faktiskt producerat en massa bra musik, men för en alldeles för fåtalig publik. Det har aldrig någonsin varit i närheten av att få någon sorts ekonomisk bärighet i den här verksamheten, eftersom marknaden för den här sortens tilltag är i stort sett obefintlig och befintliga kulturella stödformer är otänkbara för privata tokfransar.

Har det då varit värt pengen och allt det där ideella arbetet som har krävts? - Jo, men visst! För mig personligen har det varit oerhört stimulerande och roligt. Dessutom har jag (eftersom jag så att säga har haft kontrollen) kunnat ta för mig som amatörmusiker och fått chansen att utvecklas. Inte för att jag har några som helst ambitioner att bli "en berömd jazzmusiker", utan för att pröva mina musikaliska krafter, spela inför publik och bättra på sjävförtroendet.

Gigen på Lydia/Hatam/Södra Orienten innebar att jag kunde proffsa på att varje gång få spela minst två låtar på tvärflöjt med kvällens komp. Oftast bas och gitarr, men sällan trummor. Som gimick hade jag att spela låtar ur The Great American Songbook och ständigt ny sådana, många tämligen bortglömda i dessa dagar. Jag spelade alltså inte ständigt och jämt typ "All of Me", "Autumn Leaves" eller "All the Things You Are". Detta förhållningssätt satte både mig själv och kompet på prov, vilket ibland var rätt avslöjande (för kompet, själv var jag väl förberedd). Jag lärde mig massor på det här sättet.

Eftersom jag är den jag är (medioker amatörmusiker) och helt enkelt inte kan räkna med att någon medmusikant skulle ringa upp mig och be mig delta i någon spelning, var det här mitt sätt att "synas" och "kolla mig själv". Att delta i diverse jam är ingenting för mig eftersom jag har klart svårt att komma ihåg låtar helt OK utan att ha hjälp av ett notunderlag.

I själva dansmusik-projektet blev det frågan om delvis helt andra saker. Här kom det att handla om att förverkliga en pojkdröm, vilket jag själv tycker att jag lyckades med riktigt bra.
För det första var det till att plocka upp och få igång baritone-saxen igen, samt aktivt delta i såväl ensembelspel som improvisation.
För det andra fick jag sätta fart på min arrangeringskunskaper, lära mig ett notskrivningsprogram (Finale) ordentligt och ge mig i kast med att leta reda på och renovera gamla s.k. B-arr., vilket innebar att både rätta, lägga till och ändra i de gamla arrangemangen, redigera dem, trycka dem och organisera dem i stäm-mappar.
För det tredje handlade det om att agera kapellmästare, fixa musiker, ordna repetionslokal, genomföra repetitioner och administrera spelningarna.
För det fjärde att dokumentera projektet i form av ljud- och bildupptagningar.

Allt det där klarade jag av till stor belåtenhet för mig själv (verkligen "självförverkligande") och utan att drabbas av stroke eller hjärtinfarkt. Jag stod på benen sträckan ut och gick i mål med den äran. Den lilla publik jag hade stormtrivdes och dansade så det rök, musikerna hade hjärtligt trevligt liksom personalen på stället. Men vi avsatte inga spår i kultursverige, vilket jag heller inte hade räknat med.

Så nu har jag gjort det här och vet att jag kan och nu kan jag strunta i resten och ägna mig åt annat. Jag håller nämligen för troligt att ingen kommer att vilja ha mina tjänster på det musikaliska planet och jag har ju redan misslyckats ordentligt som dansentreprenör. So far so good ...

Biopeder som gärna sliter upp struparna på varandra (2011-12-30)

Medan universum med ökande hastighet uttunnas alltmer mot den tidpunkt då allt upphör (och den mörka energin, som ingen vet vad det är, kanske uppslukar allt), struttar det omkring en ständigt ökande massa av exemplar på två ben av en ras som själv kallar sig Homo Sapiens på en himlakropp, som av allt att döma är helt unik vad gäller särskilda livsbetingelser i detta universum.

Inte nog med att dessa biopeder ser sig själva som avbilder av någonting de kallar Gud utan de har gjort sig själva till herrar över skapelsen och gör sitt yttersta för göra den planet de bebor totalt obebolig, inte bara för sig själva utan allt levande på denna sköra himlakropp, som kretsar på absolut optimalt avstånd från den sol, som gör allt liv möjligt i det aktuella solsystemet.

Dessa biopeder saknar alla hämningar när det gäller att döda varandra och skaffar sig titt som tätt alla möjliga anledningar till att göra livet ordentligt surt för varandra.

En försonande egenskap hos dessa biopeder är att de har förmågan att analysera sig själva, sin olika trossystem och samhällssystem. Dock har de helt uppenbart väldigt svårt att dra ut konsekvenserna av sina egna slutsatser.

För att förstå dem måste man också förstå hur deras ekonomi har fungerat, fungerar och kommer att fungera. En bra och överskådlig hjälp till detta har man i en av deras egna skrifter:
Titel: "Världens ekonomiska historia, från urtid till nutid"
Författare: Rondo Cameron
Förlag: Studentlitteratur

Denna "tegelsten" på 600 sidor är alltså en översikt. Vill man tränga djupare i ämnet finns det åtskilliga andra "tegelstenar" att ta sig igenom. Inte alldeles lättläst dock, men mycket givande om man ger sig tid, under förutsättning att man verkligen vill förstå hur dessa biopeder fungerar ...

Dags vända blad ... (2011-12-31)

Funderingarna, som fortsätter under 2012, har fått en egen sida. Hoppa dit, om du vill fortsätta läsa i denna blogg.